Till min vän Susanne



Fick idag reda på att min vän sen många år tillbaka har avlidit förra söndagen bara 51 år gammal.
Känns inte kul alls för jag hade lovat att hälsa på henne ofta när vi flyttade närmare varandra, men min ångest har fått mig till att inte göra det.
Och nu sitter man här och ångrar att man inte tog tjuren vid hornen och hälsade på henne.
Jag vet ju att hon skulle ha uppskattat det och hon skulle blivit så glad.
Istället gömde jag mig med ångesten och satt här med svansen mellan benen.
Så många gånger jag har gått förbi utanför hennes område när jag har tagit mina promenader men inte letat upp var hon bodde. Det är mycket dåligt av mig men tyvärr inget jag kan göra något åt för nu är det försent.
Så nu har jag fått ny ångest för att jag beter mig så illa och den får jag ha resten av mitt liv så länge
jag kommer ihåg hur dåligt jag betedde mig.

Susanne var en härlig go tjej som jag känt sen vi fyllde 18 år då vi hade en gemensam fest med en annan kompis till oss. Vi fyllde alla år i nov och killen som hette Sten fyllde 20 så det var en dunderfest och jag och Susanne blev jättebra vänner efter den festen.
Hon fick tyvärr leva ett hårt liv med dåliga karlar och många deprimerande stunder. Hon förlorade de mesta av sina vänner på grund av det här, jag är nog den enda som stannat kvar men som nu sitter med facit i hand och undrar hur bra jag var nu det sista när hon verkligen skulle hehövt en vän vid sin sida.

Nu måste jag ta mig i kragen och ringa hennes mor för att visa att jag faktiskt bryr mig och tala om hur ledsen jag är över det här. Och hur skall jag göra med begravningen, jag den fegaste av fega när det gäller begravningar. Jag vet att jag kommer att tjuta sönder mig för jag avskyr verkligen begravningar, ville inte säga adjö för all framtid, vill inte att slutet skall vara där.

Jag kommer att sakna dig min kära Susanne, men jag skall minnas dig med den glädje du spred omkring dig för du var alltid en go och glad tjej när du mådde bra, fast livet var hårt mot dig med elände och sjukdomar.

en försenad kram från en ledsen yvonne




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0